Nuläget i vår träning!

Det är inte ofta jag tar mig tid att skriva här, som ni märker. Men nu har jag tänkt och funderat lite på hur Trassels och min träning ska se ut inom den närmsta framtiden:

Rally: I rallyn hade jag ju tänkt ta det allra sista uppflyttet för att sedan pausa denna grenen då jag inte hinner med att träna/tävla 3 grenar just nu. Men tyvärr finns det inga tävlingar på behörigt avstånd så vi avvaktar till våren/sommaren så får vi se vad som händer. Om det är så att vi får en nytändning kan vi eventuellt satsa på att komma med till SM eftersom det vore så sjukt coolt, men det är inte en prioritering.

Lydnad: Vi kommer se till att komma till start på åtminstone en lydnadstävling i höst. Jag har ju kollat av klass 3 på inoffare två gånger nu och vi borde verkligen se till att köra mer lydnad så vi blir ännu mer säkra. Framförallt fjärren och lite mer pill på vittringen har vi kvar innan det känns bombsäkert.

Agility: Här satsar vi på att nöta, nöta och nöta lite till. Komma i form båda två igen, bli bansäkra och bli ännu bättre på kontaktfälten. Sen drar vi igång och tävlar i vår igen, åh vad det ska bli kul! Jag är verkligen jättetävlingssugen!!!

Heelwork to Music: Det här är en sport som jag tänker att Trassel ska få starta i när hon börjar bli lite till åren, kanske om nåt år eller så. Typiskt bra sport som inte sliter lika mycket på hunden som agility. Men så ska jag bara damma av mina kunskaper om hur man bygger ett schysst program också… 😛

20150902_113833(1)För övrigt njuter Trassel i fulla drag av att vara ensamhund igen! Det märks så tydligt, numera tar hon mycket mer plats än innan då det fanns en annan väldigt platskrävande hund… 😛

Bebisagility

Hej och hå vad jag skriver sällan i bloggen… Det hinns liksom inte med längre, och känns tyvärr inte lika kul nu när jag inte har min lilla Best att skriva om… :( Visserligen tränar jag ju på med Trassel inom rallyn, lydnaden och agilityn så det borde ju finnas saker att skriva om, men… Lusten saknas. Och så kanske det är för att jag lägger rätt mycket tid numera på att sy. Kvällarna fördelas liksom rätt lika mellan att titta på serier, sy och träna hund. Mer än så hinner jag inte, och då är det rätt mycket ändå så jag får väl vara nöjd… 😉

11900005_10153196369743246_5664336952240689128_nIdag testade jag och Sofia att träna agility på förmiddagen och passade på när de största småttingarna var på förskolan. Egentid med mamma, hehe. Jodå! 😀 Det funkade väldigt bra med att bära runt på Alice när vi byggde, under promenaden och sedan sätta henne i babyskyddet. Drömmen hade väl varit att hon hade somnat där, men riktigt så kul hade vi inte idag.

11377267_839848592758954_1408785498120903095_nVi tränade en övning som såg ut så här, och vi körde nummer 3, 4 och lite av 5an. Precis lagom mycket att hålla reda på när en blir så splittrad i tanken av att ha en bebis med sig. Men i fortsättningen ska jag kolla upp övning och verkligen vara noga med att lära mig vägarna innan, då kan det bli ännu mer effektiv träning.

Träningen gick bra, även om Trassel var lite störd av saker som låg precis brevid banan i början. Men själva hoppandet var inga problem, så vi fick till lite nyttig störningsträning! Det är ju inte så ofta jag ens behöver träna det med Trassel, så på det viset var det väldigt bra. Behöver träna lite mer på jaakos där hon kommer bakifrån, men threadlen satt bättre idag. Känns som jag kan sluta tjata på henne i den nu – innan var jag tvungen att vara superövertydlig för att hon inte skulle köra sitt eget race, men nu märks det att hon lyssnar! Härligt när det är tydliga framsteg!

Förlossningsberättelse Alice

Det hela började på morgonen den 13/6. Jag låg i sängen och sov, men vaknade till av ett knäpp vid 06:30-tiden… Aldrig har jag väl varit så arg på mig själv att jag sovit med öronproppar – det där ljudet är ju typ det roligaste som finns! Jag låg kvar ett tag för att fundera på om det kunde varit vattnet, det rann ju inget ännu… Klev upp efter några minuter och DÅ rann det kan jag tala om! Det var blodblandat men inte lika mycket som förra gången. Jag ringde till förlossningen och de sa åt mig att avvakta för att se om det kommer igång några värkar och om det inte gjorde det skulle vi återkomma till dem vid 16. Vi ringde till min mamma och berättade, och det var ju tur att det var lördag för då kunde hon vara hela dagen med Molly. Hon kom och hämtade henne och de åkte iväg till Tinnis och badade och lekte i Trädgårdsföreningen. Jag lade mig och sov 1,5 h eftersom jag visste att det säkert skulle behövas vara lite pigg senare…

Under dagen gick jag alltså helt sonika runt och läckte fostervatten. Försökte först skydda mig själv från att bli sjöblöt med hjälp av förlossningsbindorna men det funkade INTE! Till slut gav jag upp och snodde blöjor från vårt kommande barn, haha. Det funkade superbra som tur var! Hade tänkt att följa med Jerre till butiken och handla lite mat, men det var innan jag kom på genidraget med blöjorna tyvärr, så det blev inget med det.
Vi fortsatte vänta på värkarna, åt lunch och slappade hemma. När klockan blev 16 var det dags att åka in och kolla med CTG hur det stod till med bebis och värkar. En timme fick jag ligga med ett sånt där band på magen och det hände knappt nånting alls. De tyckte att bebisen rörde för lite på sig dessutom så jag fick dricka lite sockrig saft, men knappt då sparkade hon nåt. Hur som helst, vi fick åka hem igen och fortsätta vänta… På vägen hem passade vi på att ta en tur till i affären. Både för att köpa energi i form av kvällsmat men också för att försöka sätta fart på värkarna med att gå omkring lite. Nu hade jag en del värkar, men inte jättestarka ännu. Dock var det så att jag fick stanna upp och ta emot dem ibland. Vi kom hem och käkade mat, och då hade Molly och mormor kommit hem igen. Så glad över att jag fick komma hem och pussa och tanka ny energi och kärlek från världens bästa unge!
Framåt 19-tiden började värkarna komma mer regelbundet och gjorde mer och mer ont. Jag minns att jag funderade över hur mycket mer ont det skulle komma att göra, och jämför man var det här en piss i havet… Till de som funderar över om de kommer märka när det är dags kan jag bara säga; JA. Andades igenom värkarna en efter en och kände mig stark och envis. Klockade värkarna noga och det gick från 8 minuter mellan ända ner till 3… Ringde förlossningen och berättade läget och de tyckte att vi skulle stanna hemma så länge jag pallade att andas igenom dem själv. Ungefär vid 22:30 tyckte jag att det började bli lite för jobbigt, och tanken på att det kan öka snabbt gjorde att jag ville komma in till slut. Mormor stannade hemma och sov hos oss med Molly, och det var så skönt att den delen löste sig så bra. Det var annars en grej jag oroat mig för mycket om det skulle ha blivit bråttom.
Vid 23-tiden blev vi inskrivna på förlossningen, men ännu hade det inte gjorts nån undersökning på hur mycket öppen jag var, men jag jobbade på för fullt och värkarna kom bara tätare och tätare. Skönt att vara inne på förlossningen och kunna släppa allt med barnvakt och sånt. Mellan värkarna klagar jag till Jerre om att ”jag lovar, inga fler barn… Du måste påminna mig om det här om jag får nån son idé nån gång!”… Vi får väl se hur det blir med den saken, haha.
Runt midnatt började värkarna göra mer och mer ont, riktigt kraftiga var de. Tänkte länge att jag bara ville klara mig på lustgas, envis som jag är. Men när jag undersöktes senare och jag fortfarande låg kvar på 7 cm öppen bestämde jag mig för att ta epidural för att få vila lite. Narkosläkaren kom, men han varken hälsade på mig eller Jerre. Jag kände att han tvättade av ryggen och sköterskorna berättade för mig hur jag skulle ligga med kupad rygg och benen uppdragna. Helt plötsligt sticker läkaren i ryggen, utan förvarning! Dessutom får jag en värk precis efter, sjukt dåligt! Jag ryckte till såklart, och det ska man ju helst inte göra…
Hur som helst, tyvärr verkade inte epiduralen så jättebra. Den tog udden av smärtan, men inte mer än så. Värkarna var fortsatt starka och täta. Enligt Jerre fick jag ungefär 10 sekunders vila och sedan kom nästa värk, och det var typ så det kändes också. Jag får en kudde att ha under knäna för att kunna ligga på rygg och mitt minne av den är bara att den var SÅ skön att vila benen mot! Kroppen måste ha varit i så stort behov av vila…!
Någonstans under tiden tar Jerre fram bodyn som vi har köpt till bebisen, den med rävar. Och då kommer jag på hur mycket jag längtar efter Molly och hur gärna jag vill ge henne ett syskon. Hur mycket hon har längtat efter bebisen och hur mysig hon varit med magen och pussat på den. Tårarna rinner som ett vattenfall och jag blir jättesnorig, svårt att andas i lustgasmasken. Till slut får jag be Jerre sluta prata om henne för att jag inte kan fokusera på att ta emot värkarna ordentligt när jag bara stortjuter…
Efter vad som kändes som en evighet säger de äntligen att jag är helt öppen, och ÄNTLIGEN börjar det närma sig! Sköterskor och barnmorskan kommer in och jag känner mig väldigt ompysslad. Jag tror inte jag hör hälften av sakerna de säger, och då anstränger jag mig ändå mer den här gången än förra för att höra mer av ljuden runt om mig… Men känslan av att ha en massa människor runt om mig som bara vill mitt bästa är underbart. Jag kände mig verkligen omhändertagen och det var en sån skillnad mot förra gången!
Det känns som en evighet innan de säger att barnet ligger tillräckligt långt ner för att det ska hända nånting alls. Men så är det äntligen dags, men jag känner mig ändå osäker på om det är krystvärkar jag känner. Känns som att jag inte kommer ihåg hur det känns eller hur man gör när man krystar.
Jag påminner om att jag vill ha varma handdukar, och det får jag. Och GUD vad SKÖNT!!! Bästa grejen EVER!!!
Barnmorskan och sköterskorna är jättebra på att guida mig igenom krystandet och hur jag ska andas för att det ska gå så bra som möjligt, och faktiskt är det lättare än jag trott att hålla emot ibland.
Och så den där fruktansvärda smärtan vid utdrivningen, den som jag fruktat hela graviditeten… Tycker ändå jag tog den bättre den här gången, och mycket var nog på grund av att jag fick så mycket fin hjälp denna gång!!!
De säger att nu är det bara 2 krystvärkar kvar – och jag svarar SNÄLLA SÄG ATT DET BARA ÄR EN KVAR!!! Vid det här laget är jag klippt slut, och vill bara att det magiskt ska ta slut! Och så till slut så gör det ju det! Ut glider en liten 20150614_094116bebis som får komma upp på mitt bröst direkt. Slemmig och varm – och HERREJÄVLAR vilken jävla känsloattack det blev! ÄNTLIGEN är förlossningen över, ÄNTLIGEN är alla värkar borta, ÄNTLIGEN har jag två gullebarn, ÄNTLIGEN har Molly fått sitt efterlängtade syskon och ÄNTLIGEN är hon ute!!!
Det här var så mycket häftigare än första gången, då fattade jag det inte riktigt. Nu var det lyckorus, lyckotårar och ren och skär glädje… Så otroligt underbar känsla!!!
När navelsträngen slutat pulsera klipptes den av Jerre precis som förra gången. Efterbörden var det ju inte så jättekul att krysta ut, men vi fick en fin presentation av barnmorskan och jag kan inte annat än vara sjukt imponerad över att kroppen kan åstadkomma såna här fantastiska saker! Skapa ett liv liksom, det är fan ballt!
Efteråt blev jag sydd, men som tur var hade jag inte gått sönder så mycket alls, tror det var tre stygn eller nåt sånt bara. Så skönt när allt äntligen var klart och vi bara kunde lägga oss och beundra denna nya lilla människa som vi fått äran att ta hand om!Nu var vi både hungriga och trötta, vi tryckte i oss frukostbrickan, och oj vad gott det var. Sedan somnade vi ett par timmar (har verkligen noll koll på hur länge eller så) tills vi fick bege oss till Special-BB även denna gång. Anledningen var att det var så lång tid mellan vattenavgång och födsel, närmare bestämt 22,5 h. Denna gång fick vi inte ett eget rum, vilket var lite jobbigt. Men det gick det med, och våra ungar turades om att vakna och skrika på natten… 😉

Senare samma dag kom Jerre och Molly och hälsade på – och jösses vad underbart! Den stunden är nåt jag kommer bära med mig hela mitt liv! När det senare var dags att gå hem för dem ville inte Molly göra det alls, hon ville ju vara med lillasyster nu när hon äntligen kommit ut!
 20150614_13143320150614_185913
Överlag tycker jag att det var en rätt okej förlossning. Jag är lite sur på att det inte alls gick så snabbt som alla säger att barn nummer 2 oftast gör… Det tog ju för fasen till och med längre tid den här gången! 😛
Men jag blev mycket bättre peppad och stöttad än förra gången och det är jag personalen evigt tacksam för! De har verkligen förbättrat min syn på förlossningar flera gånger om! Det var verkligen inte lätt, och det är inget jag GILLAR att göra, men det gick bra och en får ju alltid en så underbar belöning efteråt! Värt det alla gånger, såklart!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...